Du fick mig tillbaka till verkligheten, bort från bubblan.. I den bubbla jag levt i de senaste månaderna, för verkligheten gjorde för ont att komma tillbaka till..

Efter allt som hänt tappa jag bort mig själv och skapade en världen, där mitt vilsna jag kände mig trygg!

Man blev trygg i sin värld, där man kunde stänga allt ute.. Där kunde man bara stänga av, sluta känna.. För när verkligheten försökte tränga sig in, så blev det bara kaos.. Det bara slet inom mig, det kändes som att man skulle gå sönder.. Så det var lättare att tränga bort verkligheten, än att ta tag i den.. För ibland kände man inget, inget alls..

Ibland var ensamheten jätte skön, men bara ibland.. Det bästa var ändå med människor runt sig, när man slapp tystnaden.. För ibland fick jag panik av att vara ensam, för då försökte verkligheten tränga sig på.. De gångerna gjorde man allt för att få sällskap.. Det jobbiga var när man ringde eller messa någon och fråga om den ville komma över, och svaret blev "nej jag kan inte just nu". Då kände man sådan himla panik, man visste inte vart man skulle ta vägen.. För man visste inte vad man skulle ta sig till, det blev bara kaos.. Det gjorde såå ont, en känslan av att man skulle gå sönder.. Eller när man var ute och åkte och man gjorde allt för att inte åka hem.. Man sa bara "nej men vi tar en sväng till o en sväng till".. För man visste att den hemska tystnaden väntade på en där hemma, tystnaden som man väldigt gärna ville slippa!

Man vart helt slut av den där känslan, den tok knäcken av en..

Hemskt egentligen hur man bara kan sluta känna, bara tränga bort allt.. Men det var mitt sätt att klara av vardagen!

Men någon gång kommer verkligheten alltid ikapp, hur man än försöker undvika den.. Men sen kom möten med den som lyckades, lyckades få mig tillbaka.. Då jag kunde släppa in verkligheten utan att det slet i mig. Det var en underbara känsla. Det var en befrielse att slippa paniken och kaoset..

Jag vågade känna och leva igen.. För man lever inte sitt liv när man tränger bort verkligheten, man liksom bara finns där utan att känna.. Men har jag kommit tillbaka till mitt liv? Eller befinner jag mig någonstans mitt emellan..?

Jag vet inte varför just du lyckades få mig tillbaka, men jag är glad att du lyckades.. Att få upp ögonen igen, att börja se.. Bara det här att man vågar känna efter hur man mår, det ville jag inte förr.. För Jag ville inte känna efter, ifall det skulle göra ont! Så då var det lättare att köra på att "det är bara bra me mig".. För jag var rädd för svaret jag skulle få om jag kände efter hur jag egentligen mådde..

Nu kan jag acceptera att jag har en dålig dag, att man är trött och grinig.. För man kan inte vara på topp alla dagar, vissa dagar tycker man allt är skit.. Så kan alla känna ibland!

Ibland är jag rädd för att hamna där igen.. För den där hemska känslan skrämmer mig, jag vill inte känna den paniken igen!