Snart har det gått två veckor sen du gjorde din resa bort från denna värld!
Du reste utan att säga farväl, utan ett avsked till någon..

Jag har varit så arg på dig att du valde att bara lämna allt så här, att du bara försvann.. 
Samtidigt har tårarna runnit ner för mina kinder och jag har känt saknad.. För morfar det här gör ont i mig!
För den här gången kunde jag inte fly från vekligheten, för den finns där vart jag än vänder mig..

Just nu skrämmer mörkret, tystnaden och ensamheten mig..
För då känns det som att du kommer så nära, det känns som att du sitter precis här brevid mig..
Det känns som att du följer varje steg jag tar och varje gång jag öppnar en dörr känns det som att det är dig jag kommer att se!

Tankarna har snurrat i mitt huvud dag efter dag efter dag..
För det är så lätt så här med facit i handen att säga hur man borde ha gjort..
För varför var man så långsinnt, skulle man inte ha ringt lite oftare och varför hälsa vi inte på varandra mera? Men det är lätt att säga nu, när vi vet hur det hela slutade..

Men saken är den att många har kännt sig svikna på ett eller annat sett, säkert även du morfar..
Men bara för att det slutade så här kan man inte måla upp en bild av en person som du inte var..
Du har gjort många dumma saker här i livet, saker som säket satt sina spår i mångas liv..
Det går inte att komma ifrån, det kan man inte försköna på något sett..
För det går inte att ändra på tiden som varit!
Det man kan göra är att ta med sig det hela som en erfarenhet, en lärdom här i livet!

Nu sitter man och tänker på varför man inte umgicks mera och om du hade stannat i livet skulle man ändrat på vissa saker och gjort de annorlunda..
Men då är man där igen, nu sitter man med ett facit i handen..
Men om man inte haft det och allt skulle ha varit som förut, att du fanns kvar här hos oss..
Skulle det verkligen bli annorlunda då?

För även om du levt 10år till morfar så skulle det nog inte ha blivit annorlunda, allt skulle ha fortsatt som det alltid gjort..
Vi skulle ha träffats någon gång ibland och inte tror jag vi skulle ringa till varandra mera bara för att kolla hur det var?!
Det är bara någonting man tror och hoppas nu, bara för att det blev så här!
Det gör ont att säga, men tyvärr tror jag att det är sanningen!

För det gör ont i mig när jag säger det..
Men på något sett tror jag det är ödet, det var så här det skulle bli..
Man kan inte sitta med dåligt sammvete för det förflutna, för det går inte att ändra så här i efterhand!

Man kan se tillbaka på allting som gick förlorat..
Men också allting som vi fick!
Jag har valt att se allting som jag fick..