Den här veckan har jag spenderat i en bubbla.. Avstängd från omvärlden, bara varit i mig själv.. Jag har lyssnat på omvärlden, men jag har inte hört vad de har sagt.. Nätterna har varit oändliga, de har aldrig velat ta slut.. För i mitt hjärta har det verkt en stor sorg och saknad... Varje morgon har jag hoppats att jag vaknat upp från en hemsk mardröm, men mardrömen har funnits kvar! För du är borta och kommer aldrig mer tillbaka!


Idag fick jag se dig.. Du såg så fin ut där du låg, såg ut som att du sov.. Det kändes nästan som att du vilken sekund som helst skulle kolla upp och säga något.. Men det var tungt att lämna dig där, det gjorde så ont.. Att veta att jag aldrig mer kommer att få se dig, inte i detta liv iallafall..


Det är så många frågor som snurrar i mitt huvud hela tiden.. Varför blev det så här..? Jag kommer aldrig att få något svar på mina frågor, de kommer förbli obesvarade.. För morfar det gör ont, det gör riktigt ont i mig! Jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland.. Jag vill inte vara själv, för mörkret och tystnaden skrämmer mig! Det är i mörkret och tystnaden som tårarna rinner längst mina kinder..


Snälla morfar jag hoppas du ser oss där från ovan, att du ser hur mycket vi saknar dig! 


Man kan inte göra någonting åt tiden som har varit.. Men jag ångrar att jag inte fått mer tid ihop med dig! Men jag hoppas och tror att vi möts en dag igen.. Att jag får en chans att ta igen all tid med dig!


Morfar du saknas här hos oss.. Så snälla kom tillbaka.. Låt mig vakna från den oändliga mardrömmen jag lever i just nu..


Du finns i mitt hjärta!